Karinlein

Just hemkommen från jobbet som stundtals gör mig galen men också skänker mig en del skratt och glädje. Särskilt skratt.

Nyårsaftonskvällen spenderade jag med min familj, min storebrors kompisar och mina föräldrars kompisar. Klockan 22 gick jag upp till mitt rum och läste innan jag förgäves försökte somna. Min pojkvän ringde vid 23 och var aningen berusad även fast han så klart förnekade detta. Vid ett tillfälle togs samtalet på hans sida över av en kille från Estland med brittisk accent. Han var väldigt trevlig och talade vitt och brett om champagne och kärlek. Därefter gav jag upp mina meningslösa försök att somna och gick ner iförd min ljusblå morgonrock och med håret samlat i en snodd och strök omkring bland festfolket. Vid tolvslaget samlades alla (nästan i alla fall, vi splittrades i tre olika grupper som alla befann sig på olika ställen: vardagsrummet, köket och trädgården) och det skålades (jag deltog dock inte). Därefter tittade vi på fyrverkerier av vilka man inte såg mycket på grund av alla träd. Men man kunde ju i alla fall föreställa sig hur det såg ut. Jag stod ute i endast pyjamasen och morgonrocken samt svarta stövlar och såg sur och trött ut. Men så tycker jag att fyrverkerier är något tråkigt och onödigt och så brukar man jämt frysa - vilket jag även gjorde nu som ni nog kan förstå.

Eduardo ringde strax efter tolv och önskade gott nytt år, han och kompisarna hade just gått ut på gatorna i Amsterdam och jag kunde i luren höra ljudet från allt liv och rörelse på andra sidan. Sedan var det ändå dags att försöka sova vilket jag lyckades med strax efter 1.06. Kl 5.25 fick jag sms från Eduardo som saknade mig mer än någonsin och 5.30 gick jag upp. Pappa följde med mig på den ca 50 minuter långa promenaden till jobbet för att försäkra sig om att inget hände mig på vägen dit en mörk, tidig morgon som denna.

Och nu är jag alltså hemma! Svettig och jävlig. Och håret ser ut som om det har badat i smör.