Sommarvänner från Marocko
Nu sitter jag och pratar med en liten kille som heter Mehdi och är från Marocko på spanska på facebookchatten. Killen ifråga känner jag, men min spanska är urdålig. Jag och Angelica fick stifta bekantskap med denna 16-åriga kille och hans kompis med samma namn när vi hamnade i Casablanca, Marocko, i somras.
Jag reste runt i landet i 3 veckor och hon i en och en halv. Mesta delen av tiden hade vi en österrikare med oss (han var dock snål och elak, usch och fy för honom). Vi hade fått lift med två fransmän, en pappa och hans son, som körde från Senegal tillbaka till Frankrike - vilken bilresa! - och blev avsläppta i utkanten av centrum. Vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen för vi hade ingen kännedom om staden eller en karta. Dessutom hade vi missuppfattat vår CS-värd och trodde att han inte längre bodde i Casablanca. Därmed var vi hemlösa. Vi fick höra att en buss skulle gå in till stan snart så vi ställde oss vid hållplatsen och väntade. Folk tittade underligt på oss i våra stora, tunga ryggsäckar och förvirrade uppsyner. Bussen kom och vi gick ombord. Biljetten kostade 3 dirham, dvs ungefär 3 svenska kronor. Så vi satt på bussen men hur skulle vi veta var vi borde gå av? Vi frågade två unga killar framför oss om de visste var centrum låg. De var båda marockaner men en av dem kunde spanska (franska är det andra största språket i marocko och så gott som alla talar det, men det gör dock inte vi så bra) så han förklarade för oss att vi kunde gå av på samma hållplats som dem. Vi fick senare veta att killen som pratade spanska bodde i Spanien och den andra i Frankrike. Vi fortsatte bussfärden med att betrakta hur en man i mitten av bussen hade ett våldsamt gräl med biljettförsäljaren då han vägrade betala den återstående 1 dirham för sin biljett.
När vi steg av bussen frågade vi killarna om de kände till något internetkafé eftersom vi behövde skicka en massa sistaminuten-akut-förfrågningar till andra CS:are i Casa. Ja, det gjorde de och vi följde med dem två gator bort. Vid dörren frågade vi dem för säkerhets skull om de kände till något billigt vandrarhem. Det gjorde de dock inte, de var inte därifrån. Jaja, men tack så mycket i alla fall, sa vi och gick in. På internetkaféet fanns endast en dator ledig och den ilskna stämningen som redan hade börjat växa från vår sida mot österrikaren och från österrikarens sida mot oss nådde nu en explosionspunkt. Angelica förslog att vi skulle fortsätta utanför innan vi skrämde upp de andra i lokalen allt för mycket och eventuellt blev utslängda.
Då vi kom ut mötte vi killarna som sa att vi fick sova i en av deras pappors lägenhet utanför stan. Vi tackade ja. Detta är kanske inte det smartaste man kan göra i alla lägen, tänker en del, en del kanske inte ens skulle göra det. Men i vissa fall gör man helt rätt i att lita på sin intuition. Dessutom är man säkrare om man är två eller fler än om man är ensam. Så vi åkte till grannstaden Mohammedia som bara låg en kort färd därifrån och fick en egen lägenhet ovanpå den de bodde i. Där stannade vi i tre dagar och firade ramadan, åt hela nätterna, besökte släktingar till dem och hade diverse kulturkrockar och kommunikationsproblem. Vi hade skoj.
Så nu skriver jag till honom på knagglig, förenklad spanska.
Jag reste runt i landet i 3 veckor och hon i en och en halv. Mesta delen av tiden hade vi en österrikare med oss (han var dock snål och elak, usch och fy för honom). Vi hade fått lift med två fransmän, en pappa och hans son, som körde från Senegal tillbaka till Frankrike - vilken bilresa! - och blev avsläppta i utkanten av centrum. Vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen för vi hade ingen kännedom om staden eller en karta. Dessutom hade vi missuppfattat vår CS-värd och trodde att han inte längre bodde i Casablanca. Därmed var vi hemlösa. Vi fick höra att en buss skulle gå in till stan snart så vi ställde oss vid hållplatsen och väntade. Folk tittade underligt på oss i våra stora, tunga ryggsäckar och förvirrade uppsyner. Bussen kom och vi gick ombord. Biljetten kostade 3 dirham, dvs ungefär 3 svenska kronor. Så vi satt på bussen men hur skulle vi veta var vi borde gå av? Vi frågade två unga killar framför oss om de visste var centrum låg. De var båda marockaner men en av dem kunde spanska (franska är det andra största språket i marocko och så gott som alla talar det, men det gör dock inte vi så bra) så han förklarade för oss att vi kunde gå av på samma hållplats som dem. Vi fick senare veta att killen som pratade spanska bodde i Spanien och den andra i Frankrike. Vi fortsatte bussfärden med att betrakta hur en man i mitten av bussen hade ett våldsamt gräl med biljettförsäljaren då han vägrade betala den återstående 1 dirham för sin biljett.
När vi steg av bussen frågade vi killarna om de kände till något internetkafé eftersom vi behövde skicka en massa sistaminuten-akut-förfrågningar till andra CS:are i Casa. Ja, det gjorde de och vi följde med dem två gator bort. Vid dörren frågade vi dem för säkerhets skull om de kände till något billigt vandrarhem. Det gjorde de dock inte, de var inte därifrån. Jaja, men tack så mycket i alla fall, sa vi och gick in. På internetkaféet fanns endast en dator ledig och den ilskna stämningen som redan hade börjat växa från vår sida mot österrikaren och från österrikarens sida mot oss nådde nu en explosionspunkt. Angelica förslog att vi skulle fortsätta utanför innan vi skrämde upp de andra i lokalen allt för mycket och eventuellt blev utslängda.
Då vi kom ut mötte vi killarna som sa att vi fick sova i en av deras pappors lägenhet utanför stan. Vi tackade ja. Detta är kanske inte det smartaste man kan göra i alla lägen, tänker en del, en del kanske inte ens skulle göra det. Men i vissa fall gör man helt rätt i att lita på sin intuition. Dessutom är man säkrare om man är två eller fler än om man är ensam. Så vi åkte till grannstaden Mohammedia som bara låg en kort färd därifrån och fick en egen lägenhet ovanpå den de bodde i. Där stannade vi i tre dagar och firade ramadan, åt hela nätterna, besökte släktingar till dem och hade diverse kulturkrockar och kommunikationsproblem. Vi hade skoj.
Så nu skriver jag till honom på knagglig, förenklad spanska.
Kommentarer
Postat av: anna
vilken upplevelse det måste ha varit, låter riktigt kul! Tur att de hjälpte er dock :)
Trackback
