Karinlein

Läste nyss att min gamla kanadensiska flirt som jag träffade på och bodde hos under en resa i det forna östblocket där han vid den tiden höll till och gör än idag till och från ska till Trondheim i Norge och göra en spelning i februari. Nog för att han är den mest excentriska människa och en av de allra, allra konstigaste människor jag någonsing träffat men han gör grym musik den killen.

Första gången jag såg honom var på en bar/restaurang i det land där jag just då befann mig. Jag skulle couchsurfa hos hans flatmate och vi möttes där. Han småretades över min brittiska accent och gapskrattade när han fick höra att jag bara var 18 år och fortfarande gick i gymnasiet. Hans humor och uppträdande var ibland upprörande, i dessa fall visste man inte om man skulle skratta, skälla ut honom eller bara försöka att obemärkt gå därifrån. Han hade stundtals en blick som jag aldrig sett hos någon annan som fick honom att se ut som om han befann sig i en helt annan värld. Sedan kom han tillbaka med ett galet leende och en glimt i sina crazyeyes som alltid fick en att åtminstone le. Under en en vecka stiftade vi bekantskap med varandra, en bekantskap som jag inte blev riktigt klok på. Den här killen var verkligen underlig. Och sjukt charmig. Sjukt charmig.

Men, nej, jag tänker inte åka dit och lyssna, jag skulle nog aldrig klara av att träffa en sådan galen snubbe som honom igen. Inte ens på det rent vänskapliga planet. Been there, done that.