Karinlein

Visumet var klart, så nu har jag det inklistrat och klart i mitt slitna, fula pass, haha. Mitt allra första visum, tänkte jag när jag lämnade ambassaden och ömt tryckte det mot mitt bröst med ett leende på läpparna. Synd bara att ambassadbyggnaden var så ful, det förstörde min vackra stund lite. Nåja.

På perrongen på Centralen, innan jag tog buss 69K till Djurgårdsbrunnsvägen (18 kr), så började en man prata med mig. Jag var ganska stressad och kanske inte särskilt trevlig. Men det är ju inte alltid man vet hur man ska reagera när en främmande man som är bra mycket äldre än en själv kommer fram och frågar var man köpt sin axelväska. Min axelväska brukar alltid vara en isbrytare. Vi växlade några ord om den och skiljdes sedan åt inne på Centralen. Jag gick upp till Klarabergsviadukten och gick på bussen, lycklig över att det var varmt där inne, frusen som jag var. På nästa hållplats, vem stiger på om inte mannen? Ja, han kände ingen mig på väska sa han och skrattade när han satte sig bredvid mig. Han skulle också till ambassadområdet visade det sig, men till den tyska ambassaden. Han frågade efter mitt namn och jag berättade att jag hette Karin.

- Som Karin Boye, sa han.

- Ja, svarade jag. Jag är dock inte så jättelesbisk och inte ofantligt deprimerad. Men det var en fantastisk kvinna det där.


Någon shopping blev det inte idag. Det fanns ingenting. Konstigt va?